Snoriga armar och en randig kind

Pa fredagen ar dygnsrytmen som vanligt (forutom att jag klev upp valdigt tidigt for att avra mig). Pa lordagen ater man frukost kl 02.00 pa natten. Sover hela lunchen = ingen mat. Den som pastar att det ar latt att hitta pa Beijings flygplats kan slanga sig i vaggen. Och nar man inte hittar vart man ska, da fragar man. Men kineserna kan inte prata Engelska. Dom bara laspar och tappar bort bokstaven R. Sover pa planet till Shanghai (som vi forovrigt inte hade en aning att vi skulle mellanlanda i) vilket innabar att jag missade fikat. Hunrig som fan. Turbulens.

Josefin: Jag at en jatteacklig macka, vill du hora vad det var pa?
Maria: Ar det ackligt? Jag mar lite illa...

Vomitering. Galla. Timmen i Shanghai madde jag battre. Inte illamaende for forsta gangen sen vi for. Men ingen energi. Inser att jag inte kommer att kunna fa i mig mat pa nasta plan (11h flygtid). Magen gor ont for den kraver mat. Grater en tar och snorar mer an sa. Forsoker ata middag. Kan tanka mig att jag kan fa ner en yoghurt och lite notter. Det serveras friterad fisk i en riktigt sot och slakig sas. Inte min grej for tillfallet. Ater det jag kan. Lagger mig och sover under flygstolarna. Vaknar i panik. Det har gar inte. Maste upp. Maste andas. Satter mig i stolen. Maste spy. Lutar mig bak och tankar nej. Somnar sedan och sover gott i manga timmar. Och med det vande historien och jag borjar ma battre.

Nu ar vi i alla fall framme. Har hittat ett kanonhostel dar vi far bo i en vecka for 600kr. Frukost och skap ingar. Valdigt frascht stalle. Gillas.

For ovrigt ar Melbourne kallt, for det blaser massor. Kineserna gar runt i tackjacka, fast alla vet iochfarsig att dom ar lite overdrivna. Forlat, ska inte klaga mer pa kineserna, hade ju faktiskt tankt fa besoka deras hemland nagon gang snart.